Network Menu

Har Du något att berätta?…

En vinterbild med julgäster

Bland gamla brev fann jag ett kort som väckte till liv ett julminne.
Det var på den tiden då man inte talade om klimat bara om väderlek.
På Mälaren låg isen, på Stockholms gator hade snöskraporna gått och kastat upp snövallar utefter trottoarkanterna som man sjönk ner i när man mödosamt tog sig över gatan. Istappar spetisga som spjut hängde hotande utefter stuprännorna.
Julen stod för dörren. Granen var klädd, änglar och tomtar hängde på grenarna, julgransljusen i sina hållare stod färdiga att tändas.
Så anlände gästen. Hon hette Majken och hon var en magnifikt pösande rund vit katt med genomskinligt skära små öron, en skär nos och med gröna iakttagande ögon. I följe hade hon sina två små ungar. Den ena den var vit som mamma katt. Han döptes till Lasse. Den andra den var randig som en bondkatt. Hon döptes till Beatrice. De skuttade glatt in, stannade upp framför julgranen, lyfte prövande en tass mot en ängel. Men en gran har spretiga grenar och stickiga barr. Ingenting för mjuka små tassar.
In mot matsalen hängde från golv till tak ett draperi. Detta blev de smås klätterstege. Djärvt klättrade Lasse upp mot taket. Lillasyster Beatrice kom inte så högt, hon klättrade, hängde i draperiet och såg beundrande upp mot storebror Lasse. Mamma Majken satt orörlig och följde sin avkommas lekar.
Längs ett fönster i vardagsrummet löpte en smal fönsterbräda där krukor med blommande pelargoner stod i rad. Men en morgon blommade de inte lika rikligt. Små blomknippen hade kommit ner på golvet. Nattens lekar!

En olycka med lyckligt slut!
Mycket snö hade fallit. Balkongen måste skottas. Nyfiket tassade Beatrice ut på den. Vad hände? Var fanns hon? Vi sökte, böjde oss över balkongräcket, tittade ned på gatan. Där i snödrivan skymtades en liten ynklig katt.  Försiktigt bar vi upp henne. Hur skulle vi få liv i henne?
I huset fanns då en dryck som gick under namnet folkkonjak. Hur mycket ädel konjak den innehöll kunde man fråga sig! Men den kunde ibland vara en god medecin, några droppar på en sockerbit hjälpte mot ont i magen, en toddy på den jagade bort förkylningen.
Nog skulle den få liv i den lilla kattungen. Några droppar hälldes försiktigt i det lilla gapet. Så bäddades hon ner. Inte mycket av henne syntes. Hur skulle hon klara sig efter äventyret i snödrivan? Natten gick. Hon låg så stilla. Det blev morgon. En liten katt vaknade, sträckte på sig, klev försiktigt ner ur korgen. Här kom lilla Beatrice tassande och snart var leken med storebror i full gång.
Men julen gick mot sitt slut. Vi sa farväl till våra små julgäster som återvände till sin herre och husbonde.
Gott Nytt År
Hälsningar från Mona Parent utan katt

Left love her 3:33

Tidigt en novembermorgon går jag sakta över gångbron till Ile de la Cité. En pråm kommer just fram under bron och jag stannar till för att se dess last: sand och gammalt byggmaterial. ”Fluctuat nec mergitur”. I Paris stadsvapen finns ett skepp: flyter, men går aldrig under. Panta rei.
Så ser jag en skrift vid mina fötter. Någon har skrivit:

LEFT LOVE HERE 3.33

Med mörkblå bokstäver. Vad betyder detta meddelande? Jag börjar genast söka olika tolkningsmöjligheter. Språket är engelska, men det är inte säkert att det är skrivarens modersmål.
En positiv tolkning kommer först emot mig. Någon har lämnat lite kärlek här någon gång i natt. Bara att ta emot!
Sedan blir jag mer fundersam. Kanske är det ett sorgligt meddelande. Här just här lämnade han kvar kärleken och vandrade vidare tom och övergiven.
Men det finns en annan möjlighet, mer jordnära och konkret. Han som skriver är förmodligen en man som tillbringat en underbar kväll med en kvinna/man i kärlek. Men det är sent på natten 3:33 och det finns ingenstans att gå. De måste skiljas här på bron och därför skriver han: Här lämnade jag min käresta i natt kl 3:33.
Men så faller min blick på siffrorna: 333. Oj, ropar min skapande hjärna.
Nu är vi en grupp människor som står runt omkring den magiska texten. Vi är förmodligen från olika länder och språkområden, men alla förstår vi engelska. ”LEFT LOVE HERE 3:33
Den förste som talar är en äldre herre förmodligen fransman. De tar alltid till orda.

– Det handlar om treenigheten. Och han pekar mot Notre Dames torn när han säger: Fadern, sonen och den helige anden.
Men ingen stämmer in i hans religiösa tolkning. Den passar liksom inte här.

– 333 titta på siffrorna! Allting kan förklaras med siffror: tid, rum, ålder, jordens omkrets och universums storlek och avståndet till Mars.
Någon i gruppen applåderar och nickar instämmande.

En späd kvinna med rutig hatt höjer rösten:
– 333 är ett andligt tal med enorma kreativa krafter. Det visste både Buddha, Moses, Mohammed och Jesus. Och alla våra sagoberättare i alla tider. Det gör oss hela! Det förenar mind, body och spirit när vi lyssnar.
Hur många var grisarna i sagan om vargen som ville äta upp dem?
Hur många var bockarna Bruse?
Hur många frågor måste Dummer Jöns svara på för att vinna prinsessan?

Jag säger bara, alla goda ting är tre.
– Tre ting har vi att lita oss till: tro, hopp och kärlek. Och störst av dem är kärleken.
Vi tystnar och ser ner på texten i asfalten: LEFT LOVE HERE 3:33.

Nu utbryter små diskussioner mellan människor. De flesta tycks hålla på teorin att texten är skriven av en man som just har lämnat sin älskade. Det fanns ingen annan stans att gå kl. tre på natten.

Men då kommer den viktiga frågan upp: Kommer de att träffas igen?
Eller var det bara ett flyktigt möte på en bar i Paris på vänstra stranden?
Jag lyssnar och försöker uppfatta vad alla säger. Man talar tyvärr alltid i munnen på varandra här i Frankrike – även om man är utlänning.
Efter vad jag uppfattar så går det en skiljelinje mellan män och kvinnor – oavsett deras ålder.
Männen tror att det var ett sporadiskt möte och att de aldrig träffas igen.
Kvinnorna vill tro att de hade stämt träff redan nästa dag.

Så småningom blir jag ensam kvar på bron. Och jag tänker på tiden.
Det som skapar oss människor är tidens treenighet:
Det förflutna, nuet och framtiden. Det är de tre pusselbitar som utgör vårt liv, definierar dig som person. Just du – det finns ingen annan med just ditt förflutna, ditt nu och din framtid.

Det kommer ännu en pråm under bron: den är alldeles tom och ligger högt på Seines vatten.

Birgitta Lindqvist, december 2021

 

Paris – Örnsköldsvik på räls

9-11 juli 2018

Sara Bussenot

Jag har bott i Paris i snart tjugo år, men har aldrig slutat att tänka på Örnsköldsvik som hemma. Jag har flugit fram och tillbaka fler gånger än jag kan räkna och den vanan har börjat skava i takt med att jag blivit medveten om hur tungt flyget väger i mitt ekologiska fotavtryck. Att avstå dessa resor är inget alternativ: jag vill att mina tre barn ska känna sig lika hemma hos mormor och morfar i Sverige som hos farmor och farfar i Frankrike och att de ska kunna prata svenska.

Så i år gjorde jag slag i saken: tåg hela vägen! Sedan flera år har jag nästan enbart åkt tåg mellan Örnsköldsvik och Stockholm, en nätt liten resa på drygt fem timmar. Med tiden har det börjat kännas som att man redan är hemma när man kliver på tåget norrut. Att sjunka ner i en skön tågfåtölj efter att ha trängts i trånga flygplanssäten är en fröjd, särskilt när man i sin hand har en kopp nyköpt ångande kaffe som man kan få påfylld precis när man vill.

Tack vare supersidan seat61.com och allmän inspiration från Facebook-gruppen Tågsemester så bokade jag biljetterna utan några egentliga svårigheter. Seat61 ger all tänkbar info om olika rutter och om hur man bokar och Tågsemester ger inte bara aktuell information men också inspiration och pepp.

Jag reste med mina två yngsta, 7 och 8 år. Storebror hade annat för sig första delen av sommarlovet och kom upp en knapp månad senare efter att ha bilat samma sträcka, med pappa som chaufför, hunden i bakluckan och campinggrejer i takboxen. Fyra dagar tog den resan, vår 2-dagarstripp kändes helt plötsligt ännu ett snäpp smidigare!

Vår resplan: 47 timmar och 56 minuter, ca 470€ för 1 vuxen och 2 barn.
Måndag kväll 17.55 Paris Gare de l’Est – 20.25 Karlsruhe (122€)
Natt 23.04 Karlsruhe – 7.51 Hamburg (63€)
Tisdag 9.28 Hamburg – 14.26 Köpenhamn 60€]
15.23 Köpenhamn – 20.38 Stockholm Södra, 21.00 Stockholm Södra ‒ 21.03 Stockholm C (523 SEK)
Natt Hotell nära Stockholm C (1100 SEK inkl frukost)
Onsdag 12.22 Stockholm C – 17.51 Örnsköldsvik C (751 SEK)

Nu är även min minsting ganska stor vilket gör att samtliga barn uppfyller de högt uppskattade resekriterierna ”bär sin egen väska”, ”kommer när man ropar” samt ”fixar toalettbesök på egen hand”. Att åka tåg hela vägen kändes därmed mest som ett ganska spännande äventyr. Men helt lugn i kroppen var jag inte när det var dags att ta pendeln in till Paris i god tid till tåget mot södra Tyskland och Karlsruhe närmare bestämt.
Nervositeten eller vad jag ska kalla den satt i hela kvällen, förstärkt av att vi blev stående en dryg timme då ett tåg framför oss fått problem. Men att ha en och en halv i stället för två och en halvtimme på en mindre tågstation rätt sent på kvällen visade sig ju vara helt perfekt för att hinna med en glass, ta en titt på stationen utifrån gatan och klara av toabesök och tandborstning inför natten.

Jag önskar att jag hade kunnat rapportera om de tyska liggvagnarna, men måste nöja mig med att meddela att det faktiskt går nästan alldeles utmärkt att åka nattåg med sittplatsbiljett. Jag var helt enkelt för sent ute för att kunna boka sovplatser för tre och antagligen hade jag också fått bättre priser om jag varit ute i god tid. Tack vare seat61.com kunde jag dock ta reda på även sittplatserna var i kupéform på dessa tåg, alltså med dörr mot korridoren. Sittplatserna är i form av tre säten i färdriktningen ‒ i ett stycke, som en säng ‒ och samma sak mittemot. Är man bara två i kupén går det alltså ligga skönt raklång på varsin sida och låtsas att man sover i en riktig säng i en riktig sovkupé. I vår kupé satt dock ett ungt par på platserna vid fönstret när vi steg på och vi installerade oss så gott vi kunde på de fyra platserna vi hade till vårt förfogande. Barnen somnade rätt fint, tack vare uppblåsbara kuddar kring nacken och en tunn sjal som täcke. Jag sov i cykler om 45 minuter och vaknade helt alert varje gång. Mitt i natten lämnade det unga paret kupén med allt sitt pick och pack och vi kunde lägga oss raklånga och sov sen skönt fram till morgonen.

Framme i Hamburg började vi med att uppsöka toaletten. Den trevliga damen visade oss direkt till den extremt rymliga handikapptoaletten så att vi alla skulle få plats. Uppfräschade tog vi sedan en sväng utomhus för att beundra stationen och samtidigt spana in möjliga frukostställen. Vi valde till sist det lilla caféet alldeles invid spåren där man kunde få den mest chokladhaltiga frukosten. Barnen hade fullt upp med att jämföra sina sockerbomber och jag njöt min stora kaffe och glodde på folk: en salig blandning av pendlare och turister och de enda som köade var de som ville ha sitt kaffe på ett visst ställe.

Sen var det dags att ta tåget mot Köpenhamn. Detta hade vi längtat efter, för denna sträcka inbegriper även en båttur. I Puttgarden kör tåget ombord på färjan, resenärerna ombeds gå upp på däck och resan kan sedan avnjutas som det passar: bar, restaurang, taxfreeshop eller på däck, eller varför inte lite av varje, överfarten tar cirka 45 minuter. Framme i Rödby fortsätter tåget upp mot Köpenhamn. På Hovedbanegården vimlade det av servicepersonal och vi fick tips om att ta ett tidigare tåg än det vi bokat och någon biljettkontroll minns jag inte. Däremot passkontroll mellan Sverige och Danmark. Vi bytte tåg i Malmö och fortsatte sen upp mot Stockholm, i sakta mak. Viss försening uppstod och på grund av allmänt byggstrul i Stockholm, kom vi fram till Stockholm C först efter 21.30. En oväntad bonus var att promenaden mot hotellet blev väldigt trevlig tack vare fotbolls-VM: vi följde matchen Frankrike-Belgien genom att stanna lite vid barer och restauranger med storskärm och hann se de sista fem minuterna inne på vårt hotellrum där tre alldeles ljuvliga sängar väntade, och Frankrike vann!

Den sena timmen till trots tvingade jag samtliga att duscha innan läggning och sen sov vi som små grisar, utan väckarklocka. För här hade jag varit både klok och förutseende och inte bokat något effektivt morgontåg. Nej, dusch, sovmorgon och hotellfrukost kändes helt rätt efter drygt 24 timmars resa.

Onsdagsförmiddagen förflöt i lugn och ro och innefattade en promenad till Kungsträdgården och en timme på Rum för barn på Kulturhuset. Att sen stiga på tåget som skulle ta oss till Örnsköldsvik kändes som att kliva på lokalbussen hem från skolan, men bekvämare.

Resan tillbaka till Paris begås med bil och jag har ingen aning om när vi kan tänkas komma fram och i vilket skick, men anar att jag i alla fall stundtals kommer att drömma om friheten och rörligheten på tåget.

Varför tåget slår flyget, utöver de uppenbara miljöskälen: noll köer (ajöss incheckning och säkerhetskontroll!), sköna fåtöljer utan säkerhetsbälten, möjlighet till toalettbesök och cafébesök i princip när man vill. En extra bonus är att man får koll på geografin och bättre känsla för avstånd.

 

Sankta Margerita

Gabriella Hagelberg-Legellion
november 2021

Höst i Nice 2021

Just nu står jag i hamnen i Nice i södra Frankrike. Stadens nya spårvagns ändhållplats ligger där på kajen och man ser havet och båtarna när man stiger av. De traditionella små ekorna i starka färger, segelbåtarna i ett myller av master och sen några privata lyxjakter. Ett stenkast bort ligger Korsika-färjan i hamn. Mellan husen i ockrafärger och de små glittrande vågorna ringlar bilarna runt hamnen för att köra på färjan.
Det intensiva ljuset är som strålkastare på de röda och gula husfasaderna. Den intensivt blå himlen tar man för given under sommarhalvåret. Jag kisar bländad av både sol och skönhet.
När jag gått upp den vita kalkstenstrappan från kajen står jag precis framför Jungfru Marias kyrka « Eglise Notre Dame du port de Nice ».
Som ett riktmärke, högst upp på taket under den azurblå himlen, står Jungfru Maria och tittar ut över detta landskap av hav, bilar, båtar och människorna som sitter pâ caféernas terrasser. Hon sträcker sig inte som sjömanshustrun på sin pelare i Göteborg som blickar oroligt mot horisonten. Hon står där som en klippa. Hon breder ut armarna till välsignelse för de som far ut och som en välkomstgest för dem som kommer i hamn.
Just där kyrkan ligger har människor kommit i hamn sedan urminnes tider.
Ovanför kyrkan finns resterna av en boplats där stenåldersmänniskor slagit läger. Mycket senare blev detta grekernas hamn och sedan romarnas.
Vår nya bostad ligger ett stenkast därifrån.

 

Vinter i Paris 2020

Vintern 2020 befinner min man och jag oss i en liten lägenhet mitt i Paris. Det är lockdown på grund av Covid och vi fâr gå ut en timme om dagen med ifyllda intyg :
Jag heter…jag är född…jag bor pâ adress…och jag lovar pâ heder och samvete att jag inte går ut mer än timme och inte längre än 1 km.
Glöm inte ID kortet
Eller munskyddet
Polisen stâr runt gathörnet och kontrollerar. Stämmer inte allt blir det böter!

Folk är bleka och långhåriga, frisörerna har varit stängda i flera veckor redan. Köerna ringlar vid det större snabbköket som förutom matvaror säljer smink och hårfärg, men de hyllorna är redan tomma.
Alla andra affärer och restaurangerna är stängda.
Vi känner oss modiga när vi går ut för att varje kväll ser vi de hemska bilderna i nyhetssändningarna  hur folk ligger pâ sjukhusen i respirator med den dödliga sjukdomen. Tonen i nyhetssändningarna har blivit hårdare. Livet har blivit en rad förbud och vi får lära oss att vara rädda. Rädda för sjukdomen och rädda för poliskontroller. Rädda för varandra. Likadant som livet just blivit för miliontals människor i världen.
Parisarna är överlevare ! Man väntar tåligt i kalla vindar utanför bageriet fôr att kunna köpa sin färska baguette. Man vänjer sig vid att gå in i snabbköpen fyllda av folk. Att säga de vanliga artighetsfraserna bakom munskydden och att bara kunna se människors ögon. Man hittar sätt att göra dubbla intyg för att gå ut 2 gånger per dag. Sjukvårdspersonal och kassabiträden fortsätter att åka metro och bussar.

Vi har alltid älskat att äta frukost på café. På morgonen fyller vi i vårt intyg och promenerar till ett café där man kan stå i dörröppningen och köpa med sig både kaffe och croissant. Vi sitter sen på en bänk och värmer våra frusna fingrar runt kaffekopparna av papp. Träden är nakna och vi tittar på duvorna.

Efter flera utlandsvistelser hade vi just flyttat in i en liten lägenhet i centrala Paris. Innan hade vi inte tänkt på att solljuset aldrig kom in i lägenheten. Vi var ju alltid ute. Nu när vi är hemma hela dagarna ser vi att himlen består av ett smalt band över husfasaden mitt emot.
Min man måste jobba hemifrån och jag målar tavlor bredvid i ljus som inte finns och förbereder en utställning som inte blir av.
Samtidigt är vi innerligt tacksamma att vi är där tillsammans båda två.

 

Vårtecken

När den första vårsolen kommer och står lite högre pâ himlen sätter vi upp strykbrädan som bord framför fönstret i det pyttelilla sovrummet. Vi sitter lyckliga pâ sängkanten och äter lunch med ansiktet i solen en liten stund innan den försvinner igen bakom taket mitt emot.
Stadens alla parker är stängda. När de första vårblomorna kommer upp ur jorden står vi utanför parken och tittar på dem genom de svarta höga järnstängslet. Oåtkomliga !
Samtidigt är min mamma instängd pâ ett äldreboende i Göteborg. Ocksâ oåtkomlig.

 

Lägenhet till salu

Nyhetsflödet målar världen och tankarna svarta. Längtan efter natur, värme och färger gör att jag börjar arbetsdagen med att öppna min dator och titta pâ lägenhetsannonser i Nice. Bara för att se bilder av blå himmel, havsutsikt och gröna palmer.

En morgon ser jag en lägenhet jag inte kan glömma. Jag tittar på den igen nästa dag och nästa igen. Jag fantiserar om att jag står just pâ den terrassen i solen och tittar ut över havet. Innan jag somnar promenerar jag i tankarna runt i de olika rummen man ser pâ fotona.

Min man ska pensioneras om ett år och vi ska flytta tillbaka till vår villa i en av Paris förorter. Villan är uthyrd men konstigt nog, några dagar senare, ringer hyresgästerna och frågar om vi vill sälja den. – Nej, det har vi inte tänkt, säger min man.
Det går ännu en vecka, instängda i vår lägenhet utan ljus, och nu börjar min man också att titta pâ min lägenhetsannons.
Till slut ringer vi mäklaren och han säger: Jo, jag kan nog fixa så att ni kan få se lägenheten mitt under nedstängningen, men ni måste ta tåget till Nice.
– Ja, då gör vi det, hör jag min man säga.

 

Resan

Vi känner oss barnsligt äventyrliga och tar metron för första gången på många veckor. Vi åker till Gare de Lyon utan att veta hur många poliser och kontroller det skulle finnas där.
Ingen polis i sikte när vi kommer fram och vi korsar stationen snabbt för att hoppa på ett av de få tåg som går till Nice.
Pâ tåget sitter vi med tillsammans med några utspridda medpassagerare och ser varandras rädda ögon ovanför munskyddet.
Det blev den tystaste tågresan nâgonsin. Ingen vågade harkla sig eller hosta det allra minsta. Samtidigt var det var en hisnande frihetskänsla att korsa Frankrike i hög fart !
Efter fem timmar på tåget blev vi hämtade av min mans bror och hans fru som bor i närheten av Nice. Ingen av oss hade varit riktigt nära någon utomstående på månader men nu satt vi där alla fyra i bilen tillsammans och med munskydden på.

Utanför deras hus skakade vi av våra jackor. Det kunde finnas virus på dem och sen bytte vi helt om till andra kläder i redskapsboden innan vi gick in. Kläderna man hade utomhus fick inte komma in i huset. Ingen visste riktigt ännu hur viruset spreds.
Det kändes som en enorm rikedom att samtala alla fyra och dela en måltid under kvällen. Som att smaka pâ livet pâ nytt !
Min svägerska heter Marguerite och hon hade bäddat till oss i gästrummet. Tvärs över de nya örngotten stod det « Marguerite » med vackert broderade bokstäver. I tystnaden, utan trafikbullret i Paris, somnade vi gott vilande på dessa kuddar.

 

Sankta Margerita

Nästa morgon satt vi alla fyra i bilen igen på väg mot Nice för att titta på lägenheten. Marguerite parkerade i backen nedanför huset och jag sprang förväntansfullt i förväg för att äntligen få se hur huset såg ut i verkligheten. När jag kom fram till den snidade järngrinden stod det med snirkliga bokstäver på en platta av marmor : « Villa Marguerite »!

Jag kände som jag blivit träffad av blixten! Här var det! Min hjärta slog hårt och när vi klev in stod hon där  mellan två apelsinträd: En staty av Sankta Margerita « Sainte Marguerite »! Hon stod framför en liten fontän och i händerna höll hon en fågel.

Villan var starkt ockragul med ljusblå fönsterluckor. Väggarna lyser ikapp med solen och vi får veta att den byggdes i mitten av 1800-talet av en engelsk grevinna. Numera bor det 5 vanliga familjer där. Vi går in och upptäcker att balsalen finns kvar som en del av « vår » lägenhet. Ett av badrummen är i rosa kakel med ett runt badkar för två.

 

Vi flyttar in!

 Flera månader senare, en morgon i september, sitter vi hos notarien och skriver på försäljningen av vår villa utanför Paris. Vi tar sedan planet till Nice för att skriva på köpekontraktet för Villa Marguerite samma eftermiddag.

Vi flyttade in samma kväll och varje dag har sedan dess varit en gåva !
Trots att ytterligare flera månader av nedstängning och utegångsförbud följde kunde vi sitta ute och äta frukost på terrassen med havsutsikt mitt i vintern. Vi kunde gå ner till stranden och titta på vinterstormarna vars våldsamma vågor kastade upp trädstammar på land. Vissa dagar vinterbadade vi och vi kunde gå på de gröna kullarna och se när vårblommorna slog ut redan i februari.
När jag lagar mat kan jag se Sainte Marguerite från fönstret och i februari var hundratals apelsiner mogna i träden runt henne. Att plocka apelsiner är en magisk känsla och vi lärde oss att koka apelsinmarmelad. Köket var fullt av apelsiner och blev helt klibbigt av socker.

 

Alla helgons kyrka

Sankta Margerita är inte enda helgonet i omgivningarna.
Just nu har jag promenerat 10 minuter från villan nerför backen, förbi stenåldersmänniskornas boplats, till Jungfru Marias kyrka. Jag kallar den “alla helgons kyrka” för den är så full av helgonstatyer. De är naturtroget gjorda och ser lite ut som gammaldags skyltdockor.

Det är inte den vackraste kyrkan i stan, Den är sliten, välbesökt och folk som går in och ut i en jämn ström. En del ber och tänder ljus.
Ibland går jag in en stund innan jag handlar mat. Undan för undan har jag bekantat mig med helgonen. Där finns Sankta Anne, Sankta Rita, Sankta Therese, Jeanne d’Arc och så Jungfru Maria själv.
Där finns också Petrus, Josef och Sankt Göran och draken. Sankt Göran bär en glittrande mantel av tyg och draken är nymålad i rött och grönt
Runt Jungfru Maria och några av de kvinnliga helgonen finns det marmorplattor med inskrifter : Merci à MarieReconnaissance à Sainte Rita.
Tack från dem som varit med om mirakel, blivit botade och hjälpta.
Sankta Rita är helgon för kvinnor som är olyckliga i sitt äktenskap och hjälper också hopplösa fall. Hon har lika många tackskyltar som Jungfru Maria.
Marmorplattorna är daterade från mitten av 18-talet till 1960. Blev ingen botad efter det ? Jo, det finns en platta från 2002 och en från 2012, efter den finns det ingen.
Ibland tänder jag ett ljus. Ibland sitter jag bara och pratar en stund, mest med Jungfru Maria.

När jag sen står i kyrkporten med den bländande hamnen framfor mig och helgonen bakom ryggen känner jag att jag också, liksom båtarna, har kommit i hamn.

 

 

Birgitta Lindqvist, november 2021

Mormor Hedvigs hemlighet.

Varför har jag älskat Cirkus och Tivoli i hela mitt liv? Varför har jag skrivit om artister och clowner i mina böcker? Varför kunde min mamma spela dragspel, sjunga och steppa? Hon drömde om att uppträda på Cabaret i Paris?
Hur blev jag författare? Hur var det möjligt att en flicka som föddes i en skomakarfamilj i Närke med bönder i långa släktled blev berätterska?
Jag har äntligen fått svar: mina danska rötter. Utan dem hade jag inte blivit författare. I Danmark fanns en nödvändig möjliggörare!
Hans namn var: Friedrich Wilhelm Lieder.

Min mormor Hedvig var en späd kvinna med långt hår som räckte ända ner till vaderna. Hon hade vacker sångröst, älskade sorgliga visor och dramatiska historier om ond bråd död. Hennes favoritballad var ”Elvira Madigan”. ”Sorgeliga saker hända än i våra dar minsann, sorgeligast är nog denna om Elvira Madigan.” Elvira var lindanserska på cirkus, löjtnant Sparre blev kär i henne, de rymde till Danmark och där fick de en ond bråd död.
En dag, när jag var ungefär 5-6 år, var jag ensam hos mormor Hedvig i det gula huset på Brogatan i Örebro.  Hon tog min hand och vi gick in i ”salen”, där det var svalt – mitt i sommaren.
Vi gick fram till mormors sekretär med små lådor. Mormor drog sakta ut en låda, tittade klurigt på mig, tog fram ett gammalt fotografi och sade: ”Det här är min far.”
Fotot föreställde en välvårdad man med mustasch, kavaj, vit skjorta och kravatt. Han såg finurlig ut, och spännande.
Efter en stund lade mormor tillbaka fotot i lådan och sade: ”Jag har aldrig träffat honom.”
Jag minns att jag tyckte det var konstigt, men jag vågade inte fråga.
Mormor var redan på väg ut i köket och satte på kaffet. Jag bänkade mig vid köksbordet som jag brukade och väntade på att mormor skulle sjunga för mig.

Det var först i vuxen ålder som min mamma Ingrid berättade för mig att hennes biologiska morfar var en dansk man som hette Fredrik Lieder. Det hade Hedvigs mor Elin uppgett i husförhörslängden i Örebro. Men det hjälpte inte. Hedvig står i folkbokföringen som o.ä.  det vill säga ”oäkta barn” född utom äktenskapet. Utan fader.

Nu är både min mormor och min mamma sedan länge döda och jag sitter vid skrivbordet med två fotografier i en gammal ram. Det ena föreställer Fredrik Lieder och det andra hans dotter Hedvig, min mormor. Det är gamla fotografier, Fredriks är taget i Stockholm hos Jacoby på Jerntorget i Gamla stan och Hedvigs hos G.F. Hallberg i Svennevad i Närke.
Båda sitter i profil och de är otroligt lika – samma näsa, haka, höga panna och vackra örsnibbar. Far och dotter. Jag undrar om de någonsin träffades. Jag tror inte det. Visste Fredrik ens om att han hade en dotter i Sverige? Jag tror inte det.

Elin gifte sig så småningom med en bondson och fick med honom fem barn som blev Hedvigs halvsyskon. Elin var en god bondmora, men fick en ond bråd död. När hon skulle köra häst och vagn till torget i Örebro för att sälja smör, ost, ägg och blommor, tog hon vägen genom hagen. Där betade ett sto med sitt föl, som blev skrämd, ville försvara sitt föl, gick till attack mot Elins hästar som råkade i sken. Elin höll fast i tömmarna, ville inte släppa taget, kastades ur vagnen och släpades över stock och sten och skadades så svårt att hon dog. Det stod om olyckan i Nerikes Allehanda. Hedvig satt vid sin mor Elins dödsbädd.

Jag har rest runt i världen, älskat äventyr och resor. Bott i främmande länder.
I varje land har jag sökt upp Cirkusar och Tivoli. Mina barn har inte alltid tyckt det varit lika roligt som jag. Men jag älskar cirkusvärlden.
Den värld där ingenting är vad det synes vara. Mannen som tar emot biljetter kan sedan svinga sig i trapetsen mellan liv och död. Kvinnan som säljer spunnet socker rider in i manegen stående på en häst i full galopp.
Och clownerna som skrattar och roar har tårar på sin kind. Clownen Jac kan bara uppträda om han blir skrämd.
De vilda djuren som lyder lejontämjarens önskningar; hoppar genom brinnande ringar, lägger sig på rygg. Men när som helst kan vad som helst hända. Spänning i varje sekund.
”En tunn hinna skiljer livet från döden. Om jag sträcker ut handen kan jag ta på den varje sekund.”

När jag var liten ville jag bli clown. Tog tåget från Örebro upp till Stockholm, gick till sovjetiska ambassaden och frågade hur jag kunde söka in på clownskolan i Moskva. Tyvärr måsta man kunna ryska och det kunde inte jag.
Jag blev aldrig clown, men jag älskar att stå på scen. När jag var fyra år var jag med i en amatörtävling i Folkparken i Vretstorp. Jag sjöng visor om sjömän och troll och jag vann första pris i juniorklassen. Fick blommor, röda gladiolus som var högre än jag. Jag älskade publikens applåder.

Hedvigs far hette Friedrich Wilhelm Lieder och föddes den 9 januari 1854 i Århus i Danmark. Han hade en tvillingbror Louis Christian som dog när han var ett år. Friedrichs far hette Johannes Heinrich Lieder och var född 1 mars 1825 alltså 29 år när tvillingarna föddes. Moderns namn var Elisabeth, Christina, Margarethe Pries, född 4 februari 1831 och var 23 år.

Friedrich som senare skrivs Fredrik i protokollen, konfirmerades den 19 april 1868 när han var 14 år i Vejle socken på Jylland.
När han var 18 år mönstrade han för att bli soldat, men blev inte godkänd. Varför framgår inte av rullorna.
Fredrik gjorde ännu en mönstring 1876 men inte heller då blev han godkänd. Fredrik var 170 cm lång framgår det däremot, vilket torde vara en mans medellängd.
Men här får vi lämna vår Fredrik för en stund. Han är 22 år gammal och slinker ur nätet. Men han återkommer.

Låt oss istället titta lite på Frederiks far som var en person med många strängar på sin lyra. Johannes Heinrich Lieder föddes 1 mars 1825 i Kassel i nuvarande Tyskland och siktade på en militär karriär. Det politiska läget i södra Danmark och Schlesvig -Holstein var instabilt. Tyskland fanns då inte som nation. Och Johannes hade flyttat till Danmark- varför vet vi inte.
Vi vet däremot att han var en skicklig ryttare och 1849 skrev han in sig som frivillig i danska armén. Sedan gick det snabbt.
1850 befann han sig i 3:e Dragon Regementets fjärde Skvadron när kriget mot separatister i Schlesvig-Holstein bröt ut.
Kriget böljade fram och tillbaka med anfall och reträtter och slutade i slaget vid Isted som var det största slaget i Danmarks historia dittills. Det utkämpades på södra Jylland den 25 juli 1850.
På danska sidan stupade 845 man och 2770 sårades. Ett blodigt fältslag.
Johannes Heinrich sårades – dock inte dödligt. Hade han dött hade jag över huvud taget inte funnits. Inte suttit här vid mitt skrivbord och skrivit dessa rader. Kulan som missade Johannes hjärta räddade mig till livet.
Tanken svindlar. Så är vi alla tillkomna av ödets nyckfullhet och nornornas sköra livstrådar.
Johannes måste ha varit lindrigt sårad ty han fortsatte som beriden dragon:
1852 tillhörde han Schlesvigs gendarmerie.
1852-54 åter till Dragonerna.

År 1860 bodde Johannes med sin familj i Vejle på Jylland. Där drev han ett värdshus som han var ägare till. Tänk om det gamla huset finns kvar. Tänk att kunna stiga över tröskeln där och beställa en Tuborg!
Eller ännu hellre den hälsodryck som Johannes skapade och spred annonser om i tidningarna bl.a i Berlinske Tidene. Drycken hette ”Bitter” och presenterades som ”Sundheds-Urte-Bitter”. Det vore en tidsresa.

Hur såg vår Fredriks barndomshem ut? Jo, när Fredrik var 7 år hade han två systrar Emma 5 år och Cathinka 3 år och 1866 skulle han få en syster till, lilla Oline. Men någon bror fick han aldrig, hans tvillingbror var ju död.
Familjen bodde några år i Odense – H.C. Andersens vackra stad på Fyn. Och sedan flyttade familjen till Köpenhamn.
År 1876 bodde Johannes med familjen både inne i stan och stod som ägare till gården Bagsvärd i Gladsaxe.  Dessutom ägde Johannes en ”Carousel Forretning” på Tivoli, den berömda nöjesparken i Köpenhamn.
Johannes var cirkusdirektör åren 1875- 1879.
I Fredriksbergs Amts Avis den 13 september 1876 är Johannes Lieder direktör för ”Cirkus Danmark”. En föreställning med hästdressyr av högsta klass. Det är möjligt att Johannes själv medverkade som ryttare. Enligt tidningen innehöll föreställningen tio skotska hästar samt sibiriska, korsikanska och ryska hästar. Dessutom uppträdde dresserade hundar och apor.
”De sibiriske stepphästarna Thorvald och Sima är så små att man kan ta dem under armen och spatsera med dem.”

Pris för föreställningen: Första klass: 1 kr. Övriga platser 50 öre.
Man kan följa ”Cirkus Danmark” och direktör J. H. Lieder på turné i hela Danmark 1875-76 samt en turné i Sverige 1876.
Det är troligt att sonen Fredrik, som då var 22 år, var med på cirkusen.
År 1878 står J. H. Lieder som direktör för ”Cirkus Variété” som låg alldeles intill Tivoli i Köpenhamn.
Vidare är Johannes direktör för ”Cirkus National” som turnerade i södra Sverige 1879 i bl.a. Karlskrona och Ystad.
Från säkra källor vet vi alltså att Fredriks pappa Johannes Heinrich Lieder var direktör för tre cirkusar under minst fem år. Kanske är de alla ”avknoppningar” av Cirkus Danmark. Och vi har all anledning att förmoda att sonen Fredrik följde med och medverkade i dessa föreställningar. Vi vet bara inte som vad?
Var han kanske cirkusens clown?

Sonen Fredrik som då kallades Fritz, var 22 år och stod som ”Forretningsförer” av karusellen och som skötare och ansvarig för ”faderens bestyrer”. Fritz skötte alltså karusellen som fanns i anslutning till cirkusen.
Jag får gåshud och ryser i hela kroppen.  Min mormor Hedvigs pappa skötte karusellen på Tivoli i Köpenhamn!
Allt faller på plats. Nu förstår jag genernas makt och arvsanlagens kraft.
Jag hade velat vara med och åka runt i karusellen.
”Av samma tyg, som drömmar göras av, vi äro gjorda. Och vårt korta liv omfamnas av en sömn.”

Jag undrar om Fredrik flirtade med damerna när de klev upp på karusellen?

År 1880 bodde Fredrik, som då kallades Fritz Lieder, på Istedgade i Köpenhamn som inneboende hos tulltjänstemannen Hempel. Där bodde också en Edvard Graaberg 30 år från Stockholm, ogift och impressario.
Vår Fredrik, alias Fritz, var 26 år, även han ogift och står som artist.
Och här börjar mystiken. Vem är denne Graaberg? Och vad hade Fritz och han för mellanhavanden? Är det möjligen så att det är Graaberg som lockar med Fredrik till Sverige?

Men först till Bornholm den 6 juni 1884 där det står i tidningen:

” Nyhet! Nyhet!
För första gången här på Bornholm, i Rönne idag, fredagen den 6 juni 1884 och sedan varje dag: En elegant amerikansk karusell av helt ny konstruktion står till allmänhetens förfogande och för er, ärade publik på Hr. Fotograf Stökels plads på Rolighedsgade.
Veckodagar: 6-10 på aftonen
Söndagar: 4-10 på aftonen.
Pris 10 öre per person.
Ett bömiskt musikkapell spelar under karusellturen.”

Och vi läser vidare i Bornholms tidning följande annons:
”På måndag den 16 juni blir det Konsert med de böhmiska musikanterna från klockan 5-8.
Entré: vuxna 25 öre, barn 10 öre.
Undertecknat F.W. Lieder.”

Fredrik ansvarade för orkestern. Var han kapellmästare? Spelade han dragspel som sitt barnbarn Ingrid? Eller sjöng han som sin dotter Hedvig?
Fredrik turnerade med karusellen till andra platser i Danmark och södra Sverige. Annonserna är alltid undertecknade med hans namn F.V.Lieder.
Ibland kallas karusellen ”Dame Karoussel fra Sommer-Tivoli” och ibland:
”Pariser-Karoussel”. Alltid med en orkester som spelar under karusell-åkningen.

Tivoli och karuseller i all ära, men vi måste få Fredrik att åka norrut.
Han måste infinna sig i Örebro senast sommaren 1894 för att så sin säd i den närkingska jorden. Vi vet att han bevisligen var någon tid i Stockholm där han gick till studio Jacoby i Gamla stan och lät fotografera sig. Men hans namn finns inte i någon folkbokföring på någon adress i Sverige.

Var har vi då Elin som Fredrik ska träffa? När Elin var 18 år 1890 flyttade hon in till Örebro från Svennevad. Elin hade fått jobb på Stora Hotellet antagligen som servitris. Hon kallades av sina vänner alltid för ”vackra Elin” vilket säkert var positivt för att få drickspengar av herrarna på Hotellet. Elin bodde tillsammans med andra flickor på ett pensionat som låg mitt emot Stora Hotellet på Storgatan med utsikt mot slottet. De hade långa arbetsdagar, men säkert mycket roligt tillsammans.

Minnet är en förunderlig sak. Nu minns jag att mormor Hedvig en gång berättade att hennes far (dvs Fredrik Lieder) varit i Örebro som ingenjör för att delta i den stora slottsombyggnaden. Och det var då som ”jag kom till” sade mormor Hedvig. Jag vågade inte fråga om det var en kärlekshistoria.
Jag tror att Fredrik blev kär i Elin och en augustinatt låg de tillsammans i det runda rummet med utsikt mot forsen och slottstornet och månen sken in genom fönstret på deras nakna kroppar.
Så vill jag se det.

Elins mage började växa och det kanske inte var så lämpligt att hon fortsatte som servitris på Stora Hotellet. Vi vet att hon flyttade hem till sina föräldrar i Svennevad den 12 januari 1895. Och barnet (kärleksbarnet, hoppas jag) min mormor Hedvig föddes den 19 maj 1895 nio månader efter Elins och Fredriks kärleksmöte på Stora Hotellet.

Elin uppgav i husförhöret att far till Hedvig var F.V.Lieder. Det noterades, men eftersom fadern inte godkänt faderskapet blev Hedvig för hela livet horunge. Med långt vackert hår och klar sångröst. I en låda i sin sekretär förvarade hon kortet på sin far. Tittade hon ofta på det? Sökte hon någonsin efter honom? Barn som föddes utanför äktenskapet bar på en skam. Kunde Hedvig prata med någon om det eller blev det en livslång hemlighet?

 

 

Minne från Hangö

När jag såg SWEAs program den 18 november 2021 med Marja, Aivi och Lisbeth gick mina tankar till min första bekantskap med våra grannländer på andra sidan Östersjön, ett minne så avlägset i tid och rum.
Det var sommaren 1939 i Hangö i Finland på en sandstrand vid en vik av Östersjön.
Sanden var så vit, så ljuvligt mjuk när jag borrade ner tårna i den. Jag hade en lekkamrat. Hon kom från Lettland. Vi spelade ping-pong vid ett stort bord när det inte var upptaget av två engelskor på sommarnöje här liksom vi. Vi talade inte samma språk, men vi kunde förstå varann på tyska. Jag hade läst tyska första året i skolan, hon kunde tyska.
På stranden satt min pappa och min mamma, såg på oss, såg tankfullt ut över havet, ut över Finska viken.
Den 3 september bröt andra världskriget ut. Den 30 november anfölls Finland av Ryssland.
« Vad blev det av flickan, tro? » – minns jag att min pappa sa sedan.
Så väcktes mitt intresse för våra grannländer vid Östersjön.

Mona Parent

 

Min augustivecka i en by i Auvergne

Jag bor i ett hus byggt av den svarta volvic-vulkan-stenen, en gång en bondkvinnas primitiva bostad med jordgolv och med får och kor under samma tak, nu ett ombonat hus där en norsk järnkamin sprider värme och fönsterluckorna är målade med Falu rödfärg. Mot den solvarma stenväggen lutar sig en blommande rosenbuske.

Vinden susar i träden, det doftar från gräset, från blommorna när jag på morgonen öppnar fönstret i mitt sovrum. På sluttningarna betar fåren. Moln drar ibland över himlen. Avlägset högt över skog och ängar syns le Mont d’Or, fjällen där jag en gång åkt skidor med min son.

Solskensdagar, värme, en njutning att sitta i skuggan av träden och läsa. En traktor kör förbi ibland, brödbilen tutar vid tolvslaget. Vi sätter oss till bords under parasollen vid det sidenmjuka träbordet, äter ost, päron från trakten. Allt smakar så bra, känns så rätt. Efter kaffet en barfotavandring i det nyklippta mjuka gräset, en sväng för att se om mina två smultron i backen mognat. Icke! En lässtund, en ny barfotavandring till brunnen med ett stort brunnskar i vulkansten fyllt med vatten och lekfullt dekorerat med pappersblommor. Jag sätter mig en stund på brunnskanten, ser ut över de solbelysta ängarna, vilar i stillheten.

Ja, så minns jag min augustivecka nu i gråa novemberdagar.

Mona Parent

3.11.2021

åskväder

Igår (den 20 juni) bröts värmevågen av det häftigaste åskvädret jag någonsin upplevt. Inte ens över Baggensfjärden åskade det så! Här var det stor dramatik! Tunga moln kom drivande, himlen svartnade, åskan mullrade ibland avlägset, ibland hotande nära. Jag stod på tröskeln ut till balkongen och såg upp mot himlen. Då brakade det lös, en blixt så bländande, en explosion av ljus och ljud slog ned framför mina fötter. Omtumlad satte jag mig i min fåtölj drabbad av blixten – närapå! Så kom regnet. Häftigt, hårt slog det mot balkongräcket. En regnridå suddade ut husfasaderna mitt emot.
Och det blev afton.
Så berättade Mona Parent

Hur jag går in i en tavla

Det var en vårdag, en gång, då jag gick genom Tuilerierna mot Grand Palais och en utställning av italienska målare.
Här fanns inget Caravaggio-dunkel över målningarna. Ljusa, leende landskap mötte min blick.
Jag stod länge framför en tavla och tittade på en ung flicka som lyfter armarna mot ett klädstreck och hänger upp tvätt. Hon står nedanför en stenbro, båtar på vattnet, människor på stranden, sol och vind i flickans blå kjol.
Och jag blir flickan, känner den torra varma vinden i kjolen, det mjuka bomullstyget när det sveper mot mina bara, solbrända ben, vaderna känns så runda, fasta när kjolfållen glider mot dem. Solen är het och bara den stund jag plockar ner tvätten känner jag hur den bränner. Jag bär in ett stort fång av styva vita doftande kläder från klädstrecket bortom mandelträdet och är i minnet den unga kvinnan i Aix-en-Provence med alla sinnen öppna mot livet.

Mona Parent

Hur många tulpaner i rabatten?

En hälsning från Birgit Mizrahi och Marianne Jarvin som promenerar i Luxembourg-trädgården och försöker räkna tulpanerna i den vackra rabatten – en vink till Marjas påskkycklingar !

Dagen slutar romantiskt med fullmåne över Paris takåsar.

 

Vårhälsning från Normandie

Äntligen är fruktträden i blom, men tyvärr har frosten tagit många knoppar.
De här längs uppfarten har klarat sig ganska bra.
Ann

 

David Hockney

                      

För er som missade David Hockneys utställning, Galerie Lelong, i vintras, sänder jag ett par bilder av hans vårmålningar från Normandie, 2019.
Så här glada tavlor målar han över 80 år gammal.
När han ställde ut på Beaubourg för ett par år sen såg min dotter Catherine honom sitta framför en av hans stora swimmingpooltavlor och begrunda sitt verk. The old man and the pool, not the sea! Hon tog ett fint kort som jag inte hittar.
Ingmari

« Munchiana »

Jag läste Mona Parents jättefina analyser med stort intresse, men fick lust ge en lite annan bild av den spretige Munch (känner väl lite extra starkt för det norska). Han gjorde också en del mer lättsmälta verk, t.ex. Pikene på Broen och min absoluta favorit Eventyrskogen. Munch har även gjort en del monumentala verk som åtminstone jag inte kände till innan vi fick norskt i familjen : väggmålningar i chokladfabriken Freias personalmatsal (Oslo) är hans verk och inte minst de i universitetes aula. En av dem, Historien (som ni se här ovan) är väl fin ? Den gamle mannen i röd luva och lappade kläder (Norges historia) samtalar med den lilla pojken, den nya världen.

           

 

 

 

 

 

Ett helt nytt Munchmuseum ska förresten öppnas till hösten i Oslo, en fantastisk skapelse alldeles vid vattnet, inte långt från Operan.
Lillebil

Om att betrakta en tavla

« Nå, vad betyder det ? » Så frågade flickan bakom disken i cigarrboden i Hjalmar Söderbergs novell Tusch-ritningen, när en ung man som har för vana att köpa sin cigarr där, visar henne en tuschritning. Hon vänder och vrider på den och blir helt olycklig när hon inte finner någon mening i den. Den unge mannen kan inte ge henne ett svar. Där var mark, himmel, en väg, ett landskap, men det betydde ju inget !

Gör vi som flickan söker efter en betydelse, en mening utanför tavlan eller nöjer vi oss med att « bara se » och håller oss inom den rektangulära duken. Vad fångar oss, vad är det för magi, som får oss att stanna upp framför en målning, hur talar den till oss ?

I många av Corots målningar är det « bara » en väg som försinner in i skogsdunklet, grenverk som avtecknar sig mot en blek himmel, en blank vattenyta, någon figur som vandrar stilla i landskapet. Det känns fridfullt att med blicken vandra vägen fram, gå från ljus till skugga. En silvergrå ton håller samman och sveper in väg, träd, himmel i en för oss behaglig harmoni och vi kan vila i detta silvergrå valörmåleri utan att ställa oss några frågor.

Men inför Delacroix målningar är det en myllrande våldsamhet, en grymhet i till bristningsgränsen spända rörelser, till exempel i Lejonjakten, som fascinerar oss. Harmoni i detta? Kanske i alla fall! Några steg bakåt, vi får ett avstånd till detta « myller » och urskiljer kanske diagonaler och trianglar (klassiskt sammanhållande linjer). Några steg till och vi upplever att färgerna på kläder, kroppar, djur, föremål bildar ett sammanhållande mönster. Det känns tillfredsställande.

 

 

Ett annat slags våldsamhet möter oss i Munchs måleri. Han uttrycker/målar/ sin ångest, kärlek, svartsjuka i böljande tunga penseldrag och i färger så kalla, så frusna. Upprörande hårt står svavelgult mot brandrött i  Skriket. « Du skall måla ditt liv », och i Munchs kvinnogestalter, i självporträtten, i de dystra landskapen, ser vi hans förtvivlan, men också målarens strävan och lust.

 

Låt oss uppröras ännu en sekund och översköljas av de blåsvarta hotande jättevågorna i Strindbergs marinmålningar och sedan gå till lugnare vatten!
Varken Munch eller Strindberg, som ställde ut gemensamt 1893-94 under tiden i Berlin, hade minsta framgång med sitt måleri då.

Hos Monet kan vi vila fridfullt i en roddbåt på ett sommarblått vatten, uppleva ljus och skugga i en trädgård. Alla dessa färgklickar som ställs mot varandra hos impressionisterna, ibland i häftiga kontraster, blir framför betraktaren till en gräsmatta, en kvinna i luftig klänning, ett lokomotiv med ångan uppe. Framför en rektangel, en platt duk, uppfattar vi inga individer i en folk-samling, men vi ser rörelsen. Detta såg Strindberg, när han, för första gången i Paris 1876, stod framför impressionisternas målningar.

 

 

Så har alla målares målare Cézanne med sina penseldrag gjort synligt ett annat Sainte-Victoire än det ganska trista berg som jag betraktade under några år i mitt förflutna.
En värld av färg och form bjuder oss målaren. Med sin målarblick visar han att det finns något nytt där vi inte sett det.

Nu drar jag mig tillbaka med några äpplen… av Cézanne!

Mona Parent

Text publicerad i tidningen
SWEA Paris, n° 30, 2002

 

 

 

 

, ,